Biografi

Den 23 oktober 2013 fick vi låta Thor somna in p.g.a cancer. Han lämnade ett stort tomrum efter sig då han inte bara tog stor plats fysiskt, utan också i våra hjärtan. Nu slipper han må dåligt mer och ligger säkert och myser i gräset nånstans, där han trivdes bäst. Saknar dig min älskade vän Rött hjärta

Här står mer om vad som hände http://gossebok9.se/?p=2170 (finns även tidigare inlägg).

——————————————————————————————————————————————————————————————————————————

 

Grov_Thor-bakvändThor föddes på Törnlundas kennel den 19 mars 2009. Han var en av 9 kullsyskon, varav 6 hanar och 3 tikar. Thor var den största och lataste valpen som sov mest. Antagligen för att han växte snabbare än de andra. Jag var och hälsade på Thor för första gången när han var 3 veckor och valde då honom efter lite velande. Thors mamma Saga var jättemysig och kom och satt sig i knät och ville bli klappad och kliad. Sen åkte jag hem och fick vänta 5 långa veckor på att hämta honom. Jag fick vara med och välja namn åt honom, men det skulle förutom kennelnamnet vara två namn som började på bokstaven “i”.  Jag ville hitta ett namn som passade  rasen och började titta i en engelsk ordbok. Jag bestämde mig för “Inocuous Interceptor” som betyder “ofarlig avväpnare”. Hans uppfödare Kristin tyckte också det passade bra eftersom rasen ursprungligen skulle jaga ifatt tjuvskyttar och hoppa omkull dem utan att bita eller sarga, så det fick det bli. Jag och min mamma åkte och hämtade honom på min födelsedag den 16 maj. Han fick sitta i mitt knä på hemvägen, men blev åksjuk. Han satt och flåsade och gnällde så vi stannade några gånger efter vägen. Han blev pigg och glad igen så fort han kom ut ur bilen. När vi kom hem till Fagersta så somnade han i sin säng på en gång.

 

Thor7vNy     Thor_hemma     Thor_hemma6

Thor var väldigt lugn som valp och det var aldrig några problem när jag började ensamträna honom. Första gången var jag ner i tvättstugan en snabb sväng. Jag stod utanför dörren och lyssnade först ifall han började gnälla, men det var tyst. När jag kom in igen så låg han fortfarande på sin filt i vardagsrummet och tuggade på sitt ben som om jag inte hade varit borta. Det var bara de första dagarna som han behövde ut 3 gånger på natten, sen klarade han sig med 2 gånger. Det dröjde inte länge försen det räckte med en vända. Jag hade hans säng nedanför min med kompostgaller runt så han höll sig där. När han blev nödig på natten så buffade han på gallret och försökte ta sig ut, så då vaknade jag på en gång och sprang ut med honom. Vi bodde i lägenhet då. 3:e våningen utan hiss, så det blev mycket motion för mig, men han höll sig alltid hela vägen ner. Jag bar honom i trapporna tills han blev för tung och jag inte orkade längre. Han tyckte det var lite läskigt med trapporna, men det gick bra efter lite övande.

Jag köpte en nylonbur till honom som han fick sitta i när vi åkte bil och då blev han inte åksjuk längre. Vi åkte till djuraffären på stan en gång i veckan så jag kunde väga honom på deras våg. När han blev lite äldre och orkade gå mer så åkte vi ut i skogen ibland så han fick lite miljöombyte. Thor har alltid varit väldigt nyfiken på allt som händer när man är ute. Hör eller ser han något så blir han ibland helt fokuserad på det och jag får dra med honom. När han var liten satte han sig ner på rumpan och tittade på det som var spännande så jag fick locka med honom. Han har också varit en riktig fegis, men det hör nog rasen till lite för jag har hört fler yngre Bullar som ser spöken här och där. Var det något nytt på promenaderna så var det läskigt och han vägrade gå förbi eller så vände han och ville springa hemåt. Jag stod bara lugnt och stilla tills han blev lugn, sen lockade jag med honom. Fegheten släppte när han var runt 1½ år, men han kan vara en liten fegis nån gång ibland nu med.

Jag hade tur som hade en sån snäll granne, Göran, som ville hjälpa till med Thor när jag var på jobbet. Han var förtidspensionär och hade haft hund förut. Jag lämnade Thor hos honom när jag åkte till jobbet på mornarna och hämtade honom när jag kom hem, så jag behövde aldrig oroa mig för att han hade tråkigt och kände sig ensam. När Thor var ca 6 månader så träffade jag min nuvarande sambo. Vi åkte till honom i Pålsboda nästan varje helg och bodde i hans hus. Det var skönt för Thor att få vara på landet och slippa gå i alla trappor.

När Thor var 9-10 månader hade han sin värsta trots. Han började trotsa lite redan vid 4 månaders ålder, men då var han lite lättare att hantera och säga åt. Sen blev det lite värre eftersom han var ganska mycket större …och så mycket envisare. Jag sa till honom på skarpen. Ibland hjälpte det, ibland blev han värre så tillslut fick jag lägga ner honom på sidan. Ibland gav han sig inte då heller, så jag höll honom bara lugnt så han inte reste sig, sen pustade han ut och fick resa sig, sen vad det bra. Han hade lite två sidor för oftast var han som tjuren Ferdinand: lugn, snäll och tyckte mest om att göra ingenting, men när hans trotsiga och envisa sida kom fram så var han inte lätt. Han började också dra i kopplet när vi var ute och gick, men det släppte bara efter någon vecka, så det var väl en testperiod det med. Som tur är så kommer de ju över trotsperioderna bara man hanterar dem. Han har testat mig nån gång efter det också, men då har det oftast räckt att jag med bestämd röst har sagt åt honom att sätta sig ner  och “nu får det vara bra!”.  Nu är han som tjuren Ferdinand mest hela tiden, men han är väl en typisk Bulle: morgontrött, lat (gör inget i onödan), lugn som en filbunke, glad och snäll mot allt och alla. Hans favoritsyssla är nog att ligga och mysa eller rulla runt i gräset på somrarna. Det var mysigt när han var valp också. Det var gångvägar nedanför parkeringen där vi bodde. Det fanns en stig nedför en grässlänt så man kom ner på gångvägen och där slängde han sig alltid i gräset och åkte ner på rygg. Sen låg han där och ville inte gå längre. Det tyckte han var en lagom promenad med lagom ansträngning. Det är lika nu på somrarna när det är varmt ute. När vi har gått en liten bit så börjar han flåsa och släpa fötterna efter sig sen slänger han sig i gräset efter vägkanten och vägrar röra sig. Bara ligger och myser. Oftast får jag dra upp honom. Ibland får jag locka med godis. Så på det viset är det bra att Joppe inte heller behöver några långpromenader. Det blir några korta när det är för varmt, sen kan jag busa med Joppe i hundgården eller på gärdet här mittemot medans Thor ligger och halvsover i gräset. Thor är ju busig ibland han med. Han får sina fnatt ibland och rusar iväg. Han älskar att rusa genom diken som det är lite vatten i, så är han kopplad får jag vara beredd så jag kan hålla honom.

Thor är lättlärd, men gör inget om han inte känner för det. Det vi har tränat mest på sen han var valp är inkallning och det är det som han lyssnar minst på. Varför komma när det är så roligt att vara lös. Det är inga problem att ha honom lös i skogen för han håller sig alltid i närheten. Sen lyssnar han inte alltid när jag ropar, men han kommer alltid tillslut så det är bara att gå på tills han kommer. Jag är inte jätteintresserad av att träna förutom lite vardagslydnad. Sitt, ligg, gå och lägg dig, stanna, kom här, loss, tass är väl de kommandon han kan, sen lyssnar han mindre bra på en del. Har man bara tålamod och inte vill ha en jätteaktiv hund så är Bullen en helmysig hund. Jag ville ha en kompis att gå i skogen med så han passar mig alldeles utmärkt.

I maj 2010 flyttade vi hem till husse i Pålsboda och Thor stormtrivs här. Mycket skog och gärden att springa på så man får vara lös. Massor av gräs att mysa i och inga jobbiga trappor att gå i. Lugnt och skönt!