Biografi

Wilma hittades på gatan i Piatra Neamt, Rumänien sommaren 2013. Hundskötaren Iulian som jobbar på organisationen Asociata Prieten Credincios (Faithful Friend Association) hittade henne efter att hon hade blivit påkörd av en bil. Det tog 3 timmar innan han fick tag på henne. Han tog med henne till hundstallet där hennes sår blev omplåstrat. Hon hade inga andra skador. Hon blev även kastrerad. Hon blev döpt till Linda, men det visste hon inte själv, utan vara bara för annonsering av adoption, så vi ändrade namnet till Wilma.

Asociata Prieten Credincios är, till skillnad från många andra hundstall i Rumänien, inte ett ”killing-shelter” där hundarna bara förvaras tills de avlivas. Organisationen drevs från början av privatpersoner som levde på donationer och tog väl hand om hundarna i den mån de hade råd med. Hundarna hade vatten, mat och omvårdnad. Pga så många hundar och få hundskötare så fick de dock ingen stimulans, utan var mest i sina små hundgårdar. Pga ekonomin har organisationen tvingats lämna över hundstallet till kommunen, men de hjälper fortfarande till att ta hand om hundarna så gott de kan och försöker hitta nya hem så att de slipper avlivas. 

Wilma bodde i hundstallet i ca 1 år innan jag tog hit henne till Sverige. Jag fick hjälp av kunniga privatpersoner som driver en facebookgrupp som heter The Romanian Heart. De brinner för att rädda hundarna och är väldigt noga med att testa mot sjukdomar som kan smitta (Enligt Jordbruksverkets regler behövs bara test och vaccination av rabies + ett hälsointyg). Wilma är även testad mot giardia, hjärtmask, borrelia, ehrlichia och anaplasma.

Den 16 juli 2014 åkte jag till Arlanda för att möta upp Wilma. Det var fler som skulle hämta upp sina hundar, då de flög hit några i taget. Wilma var mager och hade matt och mjällig päls. Organisationen hade inte haft så mycket pengar de senaste månaderna, så hundarna fick den mat som fanns. Jag stannade en gång på hemvägen så att Wilma fick sträcka lite på sig och göra sina behov, men det fanns för mycket att titta och nosa på. Vi kom hem ca 21.30 på kvällen och jag släppte ut henne och Joppe i våran inhägnade trädgård så att de fick träffas. Wilma hade rest hela dagen och var inte van att få röra sig så mycket, så hon sprang runt, runt och nosade och ville inte följa med in. När jag väl lockade in henne sprang hon runt överallt, upp på soffan och kunde inte lugna ner sig, så tillslut fick jag hämta in buren i bilen, så att hon fick vara i den över natten. Annars hade det inte blivit mycket sova. Hon hade massor med överskottsenergi och var lite orolig. Mycket nytt att ta in. Det tog två dagar innan hon lugnade ner sig och kunde lägga sig i gräset i trädgården och vila.  

Det gick inte så bra med Wilma och Joppe i början. När Wilma blev busig och sprang runt så flög hon på Joppe och det blev bråk. Hennes överskottsenergi gick över till aggression istället. Stackars Joppe, som är snällast i världen försökte bara försvara sig. Jag lyckades bryta bråken snabbt och det var aldrig någon som kom till skada, men det var jobbigt att de inte gick ihop. Jag hade ju tänkt att Joppe skulle få en kompis efter att Thor gick bort och så tar jag hem en argbigga istället som bara flyger på honom. I hundstallet hade Wilma inte haft något problem med andra hundar, men det var ju en helt annan miljö och nu var det mycket nytt och säkert oroligt för henne. Jag tänkte mycket på om jag skulle vara tvungen att omplacera henne och det var nära att jag skrev en annons, men efter ca 2 veckor blev det bättre.

Nu kan de busa ihop och ligga i samma säng, men Wilma är kaxig och det händer nån gång ibland att hon flyger på Joppe om de t.ex. försöker ta samma godis eller leksak. Men det är väldigt sällan och jag ger dom aldrig godis eller ben om jag inte är med. Nu ser jag Wilmas signaler och hinner oftast säga till henne innan det går för långt, men jag litar inte på henne med andra hundar. Vi har provat med min kompis hund och hon tänkte attackera honom på en gång, utan att ens nosa, men hon är väldigt vaktig och det kanske skulle fungera bättre om det inte är på hennes revir.

Wilma är en brud med skinn på näsan och har inte, som så många andra hundar, blivit kuvad och nervös av sina tidigare upplevelser. Hon är inte rädd för plötsliga rörelser, höga ljud eller något annat, utan har istället blivit tuff och man måste vara bestämd med henne. Hon är dock väldigt lyhörd och har lätt för att lära sig. Det enda hon är osäker på är karlar. Oftast är det karlar i Rumänien som misshandlar hundar och Wilma har antagligen fått stryk tidigare. Det tog ca 2 veckor innan hon litade på min man och även om det har blivit bättre så går det inte alls med vissa. En del, som t.ex. grannen går det jättebra med och hon skällde inte alls på honom första gången de träffades, men det beror på vilken utstrålning och energi man har. Kvinnor och barn går det jättebra med. Våran son har det inte varit några problem med. Hon har sagt ifrån och nypit till lite lätt om han har bråkat med henne, men så länge hon inte är dum så är det bara bra och oftast går hon bara därifrån.  

Wilma vaktar våran tomt och går det förbi någon så reser hon ragg, springer efter staketet och skäller och morrar. Vi har satt upp skyltar på grindarna, så att ingen oanmäld bara går rätt in. Hon skulle nog kunna bita om hon kände sig ordentligt hotad.

Det är mycket jakt i Wilma. Hon jagar allt som rör sig i trädgården och i början rymde hon från tomten innan vi hade säkrat staketet ordentligt och sprang efter en räv …vilket resulterade i rävskabb som fick behandlas.  Vi provade att släppa lös henne på ängen mittemot och då sprang hon in i skogen och kom tillbaks med en hjortflock emot oss. Sedan sprang de vidare med Wilma hack i häl. Vi hörde hennes jaktskall ett tag, sedan blev det tyst och vi stod och ropade länge och var oroliga. När vi efter ett tag gick hem, så satt hon utanför grinden och väntade. Sedan dess får hon bara springa i spårlina, förutom i trädgården.

Wilma har blivit en lugn och jättemysig tjej och sitter man på golvet kommer hon och trycker in huvudet i magen, gör en kullerbytta och lägger sig i knät. Slutar man att klappa, så krafsar hon på en med tassen. Mera, mera! Hon är en riktig mattegris och lyssnar mest på mig. Säger husse till henne så brukar hon protestera lite och låter som Chewbacca (från Starwars).